m
m
Hur började allt?
Det var på sportlovet v.9, varje år åker min familj och en annan familj till dalarna och åker skidor. Det är oftas jag och två andra barn som brukar åka. Mamma, pappa och de andra vuxna i den andra familjen brukar oftast inte åka skidor eller slalom. Men i år ville min mamma pröva på att åka långfärdsskidor, hon har tidigare åkt men slutade åka när hon ramlade ett par gånger. I år ramlade hon också ett antal gånger och det tackar jag!
Efter att vi hade kommit hem till stockholm hade hon haft ont i ryggen ett par dagar. Först trodde hon att det var pga att hon hade ramlat men hon gick ändå till läkaren för att se om det inte var något annat.
Veckorna gick och hon hade tagit massa olika prover men läkaren hade inte hittat något. Jag brydde mig så mycket men mot slutet innan de upptäckte var det var så hade hon haft jätte ont hon kunde knappt röra sig. Då började jag undra vad det var. Pappa sa hela tiden att det inte var något farligt tills..
Det var en tisdag när jag kom hem efter skolan, min mamma var hemma konstigt tycket jag? hon brukar alltid vara på jobbet. Oftas brukar jag var hungri efter skolan och brukar alltid sätt mig ner och äta mellis men den här tisdagen vaar inte som alla andra. Den här dagen var den dagen då mitt liv förändrades helt!
Jag kom hem och gick och hälsade på mamma, jag hörde att hon var ganska deppig men visste inte varför. Jag tittade på henne och såg att hon var lite röd om kinderna.
-Vad är det mamma?
- Nej, ingenting
- okej, hur gick det hos läkaren?
-sådär
-varför sådär?
-de har inte hittat något
- okej
jag springer upp på mitt rum och börja stört gråter, jag visste att det var något hon ljög bara. Jag såg på henne. Jag såg att hon hade gråtit innan jag börja fantisera, tänk om hon har cancer tänk om hon dör tänk om hon har något annat tänk om ..
Sen torkar jag bort tårarna och väntar en stund så att det inte ska synas att jag har gråtit . Jag bestämde mig för att gå ner och låtsas som ingenting. Jag går sätter mig i vardagsrummet där hon sitter och tittar på tv.
Jag kunde inte hålla mig, jag fäller en tår och säger till mamma - du får inte ha cancer! och då börjar jag strört gråta igen. Min mamma håller om mig och börja gråta. Hon försökte lugna ner mig eftersom jag grät i ungefär 2 timmar tills jag börja få svårt och andas. Sen kom pappa hem från jobbet, han sa inte så mycket. Han visste redan allt.
Mamma och pappa hade bestämt att de inte skulle berätta nåt till mig förän någon månad efter, men jag jag förstod allt ändå.
Efter den stor händelsen gick jag och pappa till ikea, jag sket fullständigt i om jag var alldeles röd i ansiktet. Vi skulle köpa något kommer inte ihåg vad. När vi kom hem hade mamma lagat maiddag. Vi satt och åt och då började gråta igen och försökte äte lite men det gick inte, hade inge apetit.
När jag skulle lägga mig så va allt ''normalt'' jag grät inte. Men efter ett tag började jag tårarna komma igen och då tror jag jag grät i ungefär 3 timmar. Dagen efter gick jag till skolan jag ville att allt skulle vara normalt, ingen skulle få reda på nåt. Jag var alldeles svulen runt ögonen men täckte det mest med smink. Det var inte gamla jag igen, jag var ganska tyst men föröskte vara så likt mig som möjligt. Många frågade mig vad det var med mig, jag svarade att jag inte hade sovit så mycket. Alla trodde på den förklaringen föutom min bästa kompis. Hon förstod att det var något men jag nekade till allt som hon frågade. Jag hade sovit för lite! Det hände att jag tvungen att springa till toaleten en gång för att fälla några tårar.
Jag hade bestämt mig för att inte berätta för någon!
Anledningen till varför jag tackar för att hon åkte långfärdsskidor var för att hon ramlade och slog i sig och då dök tumörerna fram. Dom var så små så man skulle inte se dom annars.
Forsättning följer ..
Efter att vi hade kommit hem till stockholm hade hon haft ont i ryggen ett par dagar. Först trodde hon att det var pga att hon hade ramlat men hon gick ändå till läkaren för att se om det inte var något annat.
Veckorna gick och hon hade tagit massa olika prover men läkaren hade inte hittat något. Jag brydde mig så mycket men mot slutet innan de upptäckte var det var så hade hon haft jätte ont hon kunde knappt röra sig. Då började jag undra vad det var. Pappa sa hela tiden att det inte var något farligt tills..
Det var en tisdag när jag kom hem efter skolan, min mamma var hemma konstigt tycket jag? hon brukar alltid vara på jobbet. Oftas brukar jag var hungri efter skolan och brukar alltid sätt mig ner och äta mellis men den här tisdagen vaar inte som alla andra. Den här dagen var den dagen då mitt liv förändrades helt!
Jag kom hem och gick och hälsade på mamma, jag hörde att hon var ganska deppig men visste inte varför. Jag tittade på henne och såg att hon var lite röd om kinderna.
-Vad är det mamma?
- Nej, ingenting
- okej, hur gick det hos läkaren?
-sådär
-varför sådär?
-de har inte hittat något
- okej
jag springer upp på mitt rum och börja stört gråter, jag visste att det var något hon ljög bara. Jag såg på henne. Jag såg att hon hade gråtit innan jag börja fantisera, tänk om hon har cancer tänk om hon dör tänk om hon har något annat tänk om ..
Sen torkar jag bort tårarna och väntar en stund så att det inte ska synas att jag har gråtit . Jag bestämde mig för att gå ner och låtsas som ingenting. Jag går sätter mig i vardagsrummet där hon sitter och tittar på tv.
Jag kunde inte hålla mig, jag fäller en tår och säger till mamma - du får inte ha cancer! och då börjar jag strört gråta igen. Min mamma håller om mig och börja gråta. Hon försökte lugna ner mig eftersom jag grät i ungefär 2 timmar tills jag börja få svårt och andas. Sen kom pappa hem från jobbet, han sa inte så mycket. Han visste redan allt.
Mamma och pappa hade bestämt att de inte skulle berätta nåt till mig förän någon månad efter, men jag jag förstod allt ändå.
Efter den stor händelsen gick jag och pappa till ikea, jag sket fullständigt i om jag var alldeles röd i ansiktet. Vi skulle köpa något kommer inte ihåg vad. När vi kom hem hade mamma lagat maiddag. Vi satt och åt och då började gråta igen och försökte äte lite men det gick inte, hade inge apetit.
När jag skulle lägga mig så va allt ''normalt'' jag grät inte. Men efter ett tag började jag tårarna komma igen och då tror jag jag grät i ungefär 3 timmar. Dagen efter gick jag till skolan jag ville att allt skulle vara normalt, ingen skulle få reda på nåt. Jag var alldeles svulen runt ögonen men täckte det mest med smink. Det var inte gamla jag igen, jag var ganska tyst men föröskte vara så likt mig som möjligt. Många frågade mig vad det var med mig, jag svarade att jag inte hade sovit så mycket. Alla trodde på den förklaringen föutom min bästa kompis. Hon förstod att det var något men jag nekade till allt som hon frågade. Jag hade sovit för lite! Det hände att jag tvungen att springa till toaleten en gång för att fälla några tårar.
Jag hade bestämt mig för att inte berätta för någon!
Anledningen till varför jag tackar för att hon åkte långfärdsskidor var för att hon ramlade och slog i sig och då dök tumörerna fram. Dom var så små så man skulle inte se dom annars.
Forsättning följer ..
Varför startar jag denhär bloggen?
Hej!
Jag har öppnat denhär bloggen för att jag ska kunna skriva av mig, men det finns en anledning till det också. Jag kommer att vara anonym ett tag, allt beror på hur jag känner mig och hur jag mår.
I den här bloggen kommer jag att skriva om mitt liv, om mina känslor och hur det är att leva med ens mamma som har cancer.
Jag går första året på gymnasiet någonstans i stockholm. Varför jag vill vara anonym är för att många av min kompisar inte vet att jag har en mamma som är sjuk. Det känns också lite onödigt att berätta vem man är eftersom det spelar ingen roll vem man är, i alla fall inte i den här bloggen. Det jag kan avsölja är att jag är en tjej som bor någonstans i stockholm.
Jag har funderat länge på att starta en sådana blogg, men jag har aldrig haft lust. Varför ska jag dela med mig om mitt privata liv och mina tankar? (min tanke i början) men sen insåg jag att det kanske är lika bra att få skriva av sig någonstans när man mår så dåligt som jag gör.
